Far och jag

Ett utdrag ur "Far och jag" av Pär Lagerkvist från "Onda sagor" (1926).

Vi gick tysta. Var och en tänkte på sitt. Mitt hjärta drogs ihop som om mörkret kommit in och börjat krama på det. Då, när vi var inne i en kurva, hörde vi plötsligt ett väldigt dån bakom oss! Vi väcktes förskräckta ur våra tankar. Far ryckte mig ner på banvallen, ner i avgrunden, höll mig kvar där. Då störtade tåget förbi. Ett svart tåg, släckt i alla vagnarna, det gick med rasande fart. Vad var det för ett, det skulle inte komma något tåg nu! Vi såg förskrämda på det. Elden flammade i det väldiga lokomotivet där de skyfflade in kol, gnistorta yrde vilt i natten. Det var ohyggligt. Föraren stod där blek, orörlig, med som förstenade drag, upplyst av elden. Far kände inte igen honom, visste inte vem han var, han bara stirrade rätt fram, det var som om han skulle bara in i mörkret, långt in i mörkret, vilket inte hade något slut.

Uppjagad, flämtande av ångest stod jag och såg efter den vilda synen. Den uppslukades av natten. Far tog mig upp på banvallen, vi skyndade hem. Han sade:

- Det var underligt, vad var det för ett tåg? Och föraren kände jag inte igen. Sedan gick han bara tyst.

Men jag skälvde i hela kroppen. Det var ju för mig, för min skull. Jag anade vad det betydde, det var den ångest som skulle komma, allt det okända, det som far inte visste något om, som han inte skulle kunna skydda mig för. Så skulle denna världen, detta livet bli för mig, inte som fars, där allting var tryggt och visst. Det var ingen riktig värld, inget riktigt liv. Det bara störtade brinnande in i allt mörkret, som inte hade något slut.