Att leva i Sverige är att lära sig orka

När man spenderar ett år i Sverige spenderar man 3/4 av det året med att längta till den där överblivna fjärdedelen, som ofta smälter samman med resten av årstiderna på ett sätt som får en att känna som om en högre makt oprovocerat tvingar en att lukta på dess otvättade kön. Det är en frän, obekväm lukt som könet avger i samma stund man inser att det där man väntat på i nästan ett år inte kommer ge en paus i lidandet. Det är omöjligt att denna syn på livet är något som präglar nationer som har en bättre placering. Finns det någonstans på jorden där någon står ut med ett så mörkt och andefattigt jävla leverne som personer i våra breddgrader och över skänkes?

Tänk att man ska leva ett helt liv på det här sättet. Väntan, väntan, väntan. Ibland är det för mig oförståeligt hur folk orkar leva i pauserna. Som fångarna i Auschwitz försöker de hålla skenet uppe, låtsas som att verkligheten är oviktig, folk verkar försöka förtränga hur eländigt den större delen av det kronologiska svenska levernet är. Det är dock inget som låter sig förträngas. Det syns i ögonen på alla. Kassören i mataffären, busschauffören, de flesta människor man träffar på som framstår som något annat än hjärndöda, förhatliga svin som frossar i materialism för att tillfredsställa sina barnsliga lustar efter form och färg. Snarare är det väl kanske vad som inte syns i ögonen på folk.

Jag förvånas ständigt av att folk orkar.