Festival als Wille und Vorstellung

Vad är egentligen en festival? Det självklara, och tråkiga, svaret är naturligtvis att det är en samling med människor och artister, en stor fest med kultur i fokus. Det är naturligtvis bara en idiot som ser på en festival som detta, det är ett perspektiv värdigt en handläggarkärring på valfritt svenskt kommunhus, men för varje upplyst människa är en festival är så mycket mer. Festivaler är ett gigantiskt, socialt experiment som år efter år på bara en vecka expanderar med ljusets hastighet, för att sedan kollapsa i någon form av vidrig syntes där man egentligen inte kommit fram till någonting, igen.

Rockfestivaler handlar inte om musik. Så skriver Fredrik Strage, en av de svenska journalister som är värda att överhuvudtaget lyssna på, istället för att omedelbart slå en knytnäve i ansiktet på dem när de försöker orera kring något enbart i syfte att erigera sin verkliga eller imaginära, men alltid impotenta, kulturfallos något ytterligare. Strages krönika bör ingen missa, för den tar upp mycket av kärnmeningen i festivalerna. Med en avslutningsrad som är mer skitbra än pretentiös så måste jag erkänna att det är en av de bättre krönikor jag läst:

Ute på campingen skjuter någon upp en ensam fyrverkeripjäs i sommarnatten. Det liknar en nödraket.

En vän till mig påstod att en festival är som en inblick i vad som skulle hända om alla lagar försvann, ett typ av Mad Max-samhälle där maten kommer ifrån sunkiga kebabvagnar och människorna ser ut som samtliga dragits genom skiten efter en bil i flera timmar med ett intravenöst dropp av alkohol bestämt fasttejpat vid armen. På campingen nollställs alla delar av civilisationen förutom popmusiken. Nollställs gör också all den status en människa kan ha horat till sig inom samhällets ramar - social klass syns sällan på en festival. Den får helt enkelt inte en chans att synas, utan drunknar snabbt i skiten, tillsammans med den individuella värdigheten och moralen.

En festival är allt, och en festival är inget. En festival är ett mediokert alternativ till ett ännu ointressantare liv, och på sin höjd intressant som morbid kuriosa. En festival uppnår aldrig någonting, men det gör egentligen inte ett liv heller, och det är väl någonstans i det gränsområdet som företeelserna kan mötas.

Äventyret

av Pär Lagerkvist

Det kom ett skepp med svarta segel och ville föra mig bort. Och jag steg ombord, betänkte mig inte mycket, en liten färd kunde jag gott göra, jag var ung och obekymrad och längtade till havs. Vi sköt ut från kusten som snart försvann bakom oss och skeppet fördes säkert av en frisk vind. Besättningen som jag kom i beröring med var hård och allvarlig, talades mycket gjordes inte mellan oss ombord. Vi seglade och seglade dag och natt i långa tider och efter samma kurs. Något land stötte vi inte på. Vi fortsatte år efter år, havet var öppet, vinden god. Något land syntes inte till. Det tyckte jag till slut var underligt och frågade en av besättningen hur det kunde komma sig. Han svarade att det fanns ingen värld mer. Den var förintad, sjunken ner i djupet. Det var bara vi.

Det tyckte jag var spännande. Vi seglade längre ännu. Havet låg öde. Vinden fyllde de svarta seglen. Allt var tomt, det fanns bara djupen inunder oss. Då bröt ut en fruktansvärd storm. Havet dånade och vräkte omkring oss. Vi kämpade i mörkret. Stormen hörde inte upp, och inte mörkret. År efter år fortsatte den. Molnen släpade över de svarta seglen, allt var svart och tomt och öde. Vi kämpade i natten, i ångest och nöd, upprivna, söndersargade, utan att våga hoppas mer.

Då hörde vi till slut bränningarnas bedövande dån. Av en mäktig våg kastades vi mot ett skär som höjde sig ur havet. Skeppet splittrades, vi klamrade oss fast vid skäret. Spillrorna flöt omkring, trasor av seglen; vi klamrade oss blott fast vid marken. Det ljusnade nu äntligen och vi kunde se. Skäret dit vi räddats var skrovligt och mörkt. Där stod bara ett enda förblåst träd, blommor och grönt fanns där inte. Vi klamrade oss fast. Vi var lyckliga. Vi lade kinden mot marken och grät av lycka. Det var världen som börjat stiga upp ur djupen igen.