Om ni inte redan upplysts om att det är Birro jag pratar om så kanske ni tror att beskrivningen ovan snarare handlade om yours truly, och för det skulle jag inte klandra er. Det finns dock en viktig skillnad mellan mig och Birro, jag är fan inte pretentiös. Jag skriver inte texter för att få acceptans från andra. Ja, jag är väl också en person som hade en ganska pissig tonår och därför blev en bitterfitta istället för en Så ska det låta-tittande, radhusboende normalmedborgare. Birro börjar bli för gammal för den här patetiken.
Jag läste Jag har löst gothens gåta, åtminstone en del av den tills jag var tvungen att gå och spy, och det är verkligen helt ofattbart vilken äcklig människa han är. Vi fattar Birro. Du är speciell. Du är så jävla djup, du är verkligen en färgklick. Tänk om folk fattade saker så som du fattade saker.
Kommentarfältet är en guldgruva:
Ibland misstänker jag att Marcus Birro är ett journalisttroll. För på något vis så måste han ju förstå hur uttjatade, slitna och meningslösa alla de klichéer han använder sig av är. Antingen förstår han det, men inser att han inget annat kan, och därför måste fortsätta med det för att ha mat på bordet, eller så förstår han det och finner det underhållande att sådan extrem underprestation tillåts och till och med belönas med reda pengar. Jag skulle i alla fall fnissa lite glatt för mig själv om jag lyckades göra just som Marcus Birro och leva gott på det.
Sakkritik? Sisters of Mercy är ett band som gör precis lika monoton och simpel musik som 50 Cent. Skillnaden är väl att 50 Cent faktiskt kan vara underhållande. Om man vill studera något så bör man studera något som faktiskt gör att studera. Jag förstår mig inte riktigt på vuxna människor som är "deep" med kulturen men ändå lyssnar på banal popmusik och ser det som en prestation.
