För ett tag sen läste jag tidningen Residence (köp den inte), som jag fick begagnad av en vän. Eftersom heminredning knappast är ett av mina primära intressen så lade jag den åt sidan, och läste den inte förrän någon dag senare då jag av en händelse befann mig på toaletten.
Ett visst illamående infann sig när jag slussades genom perfekta hem för perfekta människor, öppna planlösningar och golv i svartek, det var ingen ände på fullkomligt menlösa, men säkerligen dyra, detaljer och innovativa lösningar. Det var dock inte detta som fångade mitt intresse, utan något helt annat; en annons. Annonsen försökte sälja en dyr märkesstol, anspråkslös och överprisad i mina ögon men säkert genial i någon annans. Det intressanta var dock inte det löjligt höga priset, utan snarare hur priset såg ut.
När man står i en cafeteria och överväger om det är värt att köpa en fralla till kaffet eller inte så möts man ofta av konkreta priser. Kaffe kostar 20 spänn, med en fralla kostar det kanske 40 och en ensam fralla kostar 30. Inga konstigheter. En annan prissättning som ofta används oavsett prisnivå, vare sig det är en fralla eller en iPod, är vad man kan kalla de psykologiska priserna. TV-apparater kostar mer ofta än inte kanske 14 999:- och inte 15 000. Likväl kan en fralla kanske kosta 39 kronor, för att ge intrycket av ett billigare pris än 40. Utan att gå in på hur effektivt detta är så ska jag gå vidare till min poäng.
Det finns nämligen en tredje prissättning som varken är konkret eller psykologisk. Eftersom vi ändå är igång och skapar termer så väljer jag att kalla denna prissättningen för reell, inte på grund av att den är det utan snarare för att den vill verka som det.
I tidningen Residence möttes jag nämligen av en annons där jag såg en stol som kostade, låt säga, 14 563 kronor. Jag kunde inte låta bli att fascineras först och främst över hur en stol kan kosta så otroligt mycket pengar, men ännu mer fascinerande är hur man kommit fram till just det priset. Varför kostar stolen inte bara "fjorton tusen spänn", eller 14 499 kronor?
Man kan naturligtvis fundera, och som ni kanske redan listat ut från min något värdeladdade namnsättning på pristypen så tror åtminstone jag att det bottnar i ett behov att rättfärdiga det höga priset. En så precis sättning av priset ger ju onekligen intrycket av att man lagt ner tid och energi på att erbjuda denna kvalitetsvara till det absolut lägsta priset, säkerligen har man tummat lika lite på priset som på produktens omätbart höga kvalitet.
Det blir naturligtvis lättare att se vilken pristyp det rör sig om ju fler siffror som ingår i priset, till exempel kan man ju inte egentligen avgöra om 24 kronor är ett psykologiskt pris eller ett reellt pris. En sak är dock säker, vi kommer förmodligen inte se några iPods i affärerna de närmaste åren som har ett rekommenderat pris på 3483 kr — då får du vända dig till heminredarna.
2 months ago