Att angöra en brygga

Så lång tid utan ett inlägg, och när det väl kommer ett så handlar det om öppen källkod!? Du har all rätt att vara förbannad, och jag har all rätt att inte bry mig ett dyft. Jag är lycklig numera, och med lyckan försvinner all kreativitet, men i gengäld utbyts den mot realisationen att den kreativitet man trodde man hade var ganska patetiskt, och att det förmodligen var bäst att den självdog innan man själv blev en ny Marcus Birro.

Till ämnet; om du undrar hur man skapar en nätverksbrygga i Linux, närmare bestämt Ubuntu (förmodligen samma i Debian), så har jag tänkt att gå igenom det här. I Windows är det ju bara att markera två anslutningar, högerklicka och välja att skapa en brygga. Använder man Linux har man ju däremot hår på bröstet (oavsett kön) och då vill man ner i skiten och meka.

För att skapa en brygga måste du först veta vilka interface du vill brygga. I mitt fall är det eth0 och eth2 (fråga inte om den idiotiska numreringen). När du vet detta kan du börja med att skapa en brygga, vilket man gör med programmet brctl (som du kanske måste installera om du inte har det, detta gör du såklart med sudo apt-get install)

När du har brctl så kan du köra detta kommando:

sudo brctl addbr br0

br0 är här namnet på din brygga. När den är uppe så lägger du till de två interfacen genom att skriva

sudo brctl addif br0 eth0
sudo brctl addif br0 eth2

Kom ihåg att ändra namnen om dina interface är annorlunda. Okej, nu är dessa två interface uppsugna i brygga (heh) och ska därmed sättas till ip-nummer 0.0.0.0, vilket är en Linux-variant på att säga till kortet att hålla käften.

sudo ifconfig eth0 0.0.0.0
sudo ifconfig eth2 0.0.0.0

Sådär! I mitt fall funkar nu bryggan (trafik skickas igenom) men för att man själv också ska kunna surfa, vilket kan vara en fördel, så behöver man starta om nätverket. Detta gör man med

sudo /etc/init.d/networking restart

Klappat och klart!

Om någon vet hur man får Ubuntu att göra detta varje gång datorn startar så får ni gärna höra av er eller kommentera. Puss och kram.

Polisen är inte bara otrevliga, utan även illiterata.

Med risk för att bli populistisk så kommer jag tillägna detta inlägg till att klanka ner på den svenska poliskåren. Efter snacket som gått om Beukelmann Boys i dagarna så har den mycket nödvändiga diskussionen om polisens maktutövande kommit upp till ytan, och kanske blir det till och med någon förändring denna gång. Naturligtvis blir det ingen större förändring även om det skulle behövas, men något litet bara, så att bismaken blir något mindre bitter.

Något som gnagt i bakhuvudet på mig när det vart så mycket tal om poliser, som relativt vänlig språkfascist, är följande bild som ackompanjerade en nyhetsartikel till det oerhört tragiska och till synes menlösa rånmordet i Göteborg:

Det är svårt att veta exakt var man ska börja om man vill beskriva hur dåligt skriven den här lappen är. Man kan ju börja att kolla på vad den enskilda skribenten inte kan beskyllas för, nämligen adressen längst upp till vänster. Tydligen är det "Grova Brotts Roteln" som vill få fram ett meddelande, och inte nog med att man här använder versaler som att det vore en amerikansk låttext vi snackade om, man särskriver dessutom "brottsroteln".

Går man vidare i meddelandet hittar man en till särskrivning kombinerad med versalfel; "Länsmans Torget". Det andra stycket (som för övrigt har två radbrytningars mellanrum, av någon outgrundlig anledning) har ett fullkomligt menlöst kommatecken som är minst sagt störande.

Det enda som förundrar mig är varför man inte valde att skriva "Polisens Tips Telefon" i samma stil som resten av detta lingvistiska skämt, men förmodligen har väl dyslektikerna på polishuset använt det ordet tillräckligt för att det ska ha bankats in någonstans i bakhuvudet.

Jag kanske är konservativ på gränsen till dum i huvudet här, men innefattar det inte även ett element av respekt att skriva en lapp som sätts upp i samband med ett mord? Att läsa en sån här lapp ger åtminstone mig intrycket av slarv, vilket i förlängningen ger intrycket av att det inte är något man tyckt att det är värt att lägga ner tid på. Även om det är en mycket mild form av brist på respekt, så tycker jag ändå att det är både pinsamt och osmidigt av Polisen att inte kunna ha anställda som klarar av att uppehålla ett gott språkbruk. Det är inte ens det att jag anser att alla behöver ha ett "perfekt" språkbruk, jag själv har det såklart inte heller, men man kan väl för fan åtminstone lämna över pappret till någon som kan det där med språket bättre i så fall för en korrläsning?

Ett välmenat tips till Polisen i Göteborg, när ni är klara med den här utredningen, sätt era konstaplar på någon typ av kurs i svenska så att ni slipper se ut som en yrkesgrupp som bara attraherar ointelligenta auktoritetsvurmare från "Den Svenska Medel Klassen", eller åtminstone så att ni lyckas dölja det bättre.

Tack för mig, och till alla poliser som faktiskt gör ett bra jobb; keep it up.

Därför är Andreas Ekström en idiot

Andreas Ekström är journalist på Sydsvenskan, och har idag helt ensam lyckats med bedriften att kasta in mig i ett politiskt laddat urspår. Det hela började med att Peter Sunde skrev en bloggpost där han förklarade hur man enkelt och relativt billigt kan rendera FRA-lagen helt verkningslös, kort sammanfattat är poängen att man skickar all trafik krypterad till Danmark, och sen vidare ut i världen.

Detta förslag till fullkomligt rimligt och icke-våldsamt medborgarmotstånd är något som Andreas Ekström inte tolererar, utan kallar Peter Sunde för "samhällets fiende". Om vi stannar upp här för en sekund och ser på vad Ekström faktiskt säger, så menar han alltså att en aktion (eller ens ett förslag till en aktion?) som inte involverar något våld, men som har som mål att skydda sig från en statligt genomförd policy som inkräktar på ens integritet, är tillräckligt för att kalla någon samhällets fiende. FRA är demokratiskt underbyggd, anser Ekström, vår ofelaktiga och heliga representativa demokrati har ju såklart tillstått med detta underverk.

Ekströms idioti når inga gränser, hans ord är dom av en dogmatisk politisk korrekt idiot, med enda uppenbara syfte att avancera i karriärsstegen genom att repetera gamla floskler. Ekström är det rakt motsatta av en journalist; han är en reprismaskin för onyanserade, grundlösa och idiotiska påståenden.

Om Peter Sunde, genom att föreslå eller genomföra denna aktion, blir samhällets fiende, vem är då samhället i sammanhanget? Staten eller folket? I Ekströms utopiska verklighet är naturligtvis staten och folket ett och samma, eftersom den representativa demokratin här utgör ett ofelaktigt och totalt band, men är det någon som på fullt allvar tror att FRA har folkligt stöd? Har Sverige, som otvivelaktigen den senare tiden knutit näven ännu mer i fickan än vad som tidigare ens varit tänkbart, haft en starkare demonstationsrörelse och debattrörelse de senaste åren än den kring fildelning och integritet?

I Ekströms fantasivärld skulle vi naturligtvis alla gå till närmaste Hyresgästförening och ta en kaffe med våra välkända grannar, varpå vi alla startar ännu en förening som genom den representativa demokratins blommande slätter kan förändra Sverige så som vi vill ha det.

Vad Ekström inte fattar, och aldrig kommer att fatta eftersom han uppenbarligen saknar varje spår av kritiskt tänkande, är att det är varje demokratisk medborgares ansvar att bryta mot statliga tvång som man själv anser är moraliskt oacceptabla. En person med någon utbildning värd namnet känner till den gråskala som finns mellan rätt och fel, och inser att en dogmatisk hållning för statens rätt är en idiots utstakade väg (etymologin bakom ordet idiot blir naturligtvis härligt ironisk här). Det blir en snårig debatt när man kommer in på våldsammare uttryckssätt som stenkastning, men det är något vi bör lämna därhän för att faktiskt fokusera på vad Ekström här och nu säger: samhällets fiende behöver inte ens bruka våld—bara vägra att anpassa sig till statens bild av vad som är moraliskt rätt.

Mitt avslutande stycke kommer att bryta mot Godwins lag, men det bryr jag mig föga om eftersom jag till att börja med inte är intresserad av att debattera med denna dogmatiska nolla till "journalist":

Ekströms attityd är den fruktbara jord som nazismen blomstrade i, den auktoritetsvurmande personligheten som accepterar auktoritet enbart på grund av dess påstådda auktoritet, även om Ekström i detta fallet såklart fått in en fin brasklapp om den representativa demokratin i samma vända. Om en totalitär revolution genomförts i Sverige och vi fått en auktoritär regim så hade Andreas Ekström varit en av de första journalisterna att ansluta sig till leden, och säkerligen en av de mest flitiga—hans "journalistik" är till synes perfekt för ändamålet: den handlar om att repetera givna sanningar.

Tillägg 18:15 — Något jag helt missade, men som någon tog upp i kommentarsfältet till Ekströms bloggpost, och som jag nu skäms lite för att jag missade själv, är det faktum att inget som Sunde föreslår är olagligt. Visst, FRA:s uppgift är att avlyssna, men att kryptera trafik är inte olagligt. Att skicka sin trafik via Danmark är inte olagligt. I sken av detta blir Ekströms argument naturligtvis bara ännu mer idiotiskt; man behöver inte ens vara kriminell för att vara samhällets fiende—bara oliktänkande.

Död, frigid vinter

Det var ett tag sen vi talade nu, Jag och den fiktiva och icke-existerande läsaren som är Du. Jag är inte säker på vad det beror på, antagligen bara den gamla vanliga känslan av att jag inte har något att tillföra. Skit samma, jag tillför nu som kompensation låten New Wu från Raekwons nyaste skiva, ny hiphop som låter som gammal och för tankarna tillbaka till den ljuva ungdomen, då Wu Tang satte ett soundtrack till en vardag där framtid var ett främmande begrepp.

Mannen som makthavare

Jag blir något trött när jag läser artikeln Det var ju han och jag mot världen på DN:s nätupplaga. Artikeln nämner tre personer, varav två är kvinnor, som råkat ut för otrohet. Med en något skeptisk inställning börjar jag läsa, och får genast intrycket av att artikeln är vriden. Jag försöker hålla mig, tills det att jag börjar läsa sektionen som handlar om artikelns enda man, nämligen "Erik".

I stycket om "Erik" får man läsa att han och hans dåvarande flickvän hade "bestämt sig för varandra", ändå blir han sviken. Sen kommer den naturliga punchlinen — "Erik" har ju (naturligtvis) varit otrogen, flera gånger, i förhållandet tidigare. I artikeln kan vi läsa att "när han diskuterade med vänner brukade han säga att han var 'trogen mot sig själv'". Det verkar vara en riktigt hyvens kille det här.

Efter att ha läst de andra kvinnornas gråtmilda historier så kan man ju inte låta bli att fundera på vad det egentligen är som man vill ha sagt med den här artikeln. Vi får möta två sårade kvinnor och en sårad man, med den enda reservationen att mannen faktiskt förtjänade det för han verkar ju vara ett jävla as. Hela situationen blir inte bättre av att det faktiskt är en kvinna som skrivit artikeln.

Det är fullt möjligt att jag överreagerar, men jag tycker att om man ska diskutera jämlikhet och könsroller så kanske man också bör göra det från båda perspektiven. Rigida könsroller drabbar alla, inte bara det motsatta könet utan också till stor del de som befinner sig i könet men inte känner igen sig i könsstereotyperna.

Gör om, gör rätt, Malin Nordgren.

Tillägg: Glömde förresten nämna en sak som är ganska relevant i sammanhanget, den sista meningen i sektionen som handlar om "Erik" avslutas med moralkakan "numera vet jag hur det känns att bli sviken". Det finns säkert många andra saker som också är värda att ta upp med artikeln, bland annat det faktum att till och med rubriken utgår från ett kvinnligt perspektiv.